Paulo Coelho ur boken “Alkemisten“.

 

"En köpman sänder sin son till världens visaste man för att sonen skall  lära sig lyckans hemlighet. Pojken vandrade  i öknen i fyrtio dagar innan han kom till ett vackert slott, som låg på toppen av ett högt berg och i vilket den vise mannen bodde. Pojken träffade inte genast den vise mannen. När han steg in i slottssalen såg han omkring sig oro och jäkt: försäljare kom och gick, människor satt i vrårna och samtalade, en liten orkester spelade skir musik och bordet var överfullt av den traktens läckraste rätter. Den vise mannen  samtalade med var och en och pojken måste vänta på sin tur i två timmar. Den vise mannen lyssnade noggrannt  när pojken berättade om orsaken till sitt besök men sade att han för ögonblicket inte hade möjlighet att klargöra lyckans hemlighet. Han bad pojken ta sig en titt på palatset och sedan komma igen om två timmar. “Jag skulle ändå be dig om en tjänst“, sa den vise och överräckte åt pojken en sked i vilken han hällde två droppar olja. “Bär denna sked med dig på rundturen, men skvätt ingen olja omkring dig“. Pojken gav sig iväg på sitt strövtåg upp och ned för palatsets trappor och höll hela tiden blicken stadigt fästad vid skeden. Efter två timmar återvände han till den vise mannen. “Såg du de persiska vävnaderna i min matsal?“ frågade den vise. “Såg du trädgården som har krävt tio år av arbete av min trädgårdsmästare? Märkte du de vackra pergamenterna i mitt bibliotek?“

 

Pojken erkände skamset att han inte hade sett någonting. Han hade varit försiktig för att ingen olja skulle skvätta omkring.. “Gå då på nytt och stifta bekantskap med undren i min värld“, sa den vise mannen. “Du kan inte lita på en människa om du inte känner hans hus“. Pojken tog lättad skeden och gick på en ny rundtur. Nu granskade han alla konstverk på väggarna och i taken. Han såg trädgårdarna, de omgivande bergen, de späda blommorna och konstaterade hur utsökt förfinat allt var planerat och placerat. När han återvände till den vise mannen berättade han noggrannt om allt han hade sett. “Men var är oljedropparna som jag bad dig värna om?“, frågade den vise. Pojken tittade på skeden och konstaterade att oljan hade spillts ut. “Jag kan bara ge dig ett råd“, sade den visaste av de vise. “Hemligheten med lyckan ligger i att man kan betrakta all världens under utan att glömma de två oljedroppar som finns i skeden“.        

 

Paulo Coelho ur boken “Alkemisten“.